Time for heroes.
Idag har det gått sex månader sedan jag fick veta att min favoritmänniska inte längre fanns. Värsta dagen i mitt liv.
Och idag har jag sovit länge, ätit hamburgare och choklad/banan-pannkakor, druckit färskpressad apelsinjuice och kaffe, shoppat och strosat i solen och mått så himla bra.
Den skillnaden känns så himla konstig.
Och idag har jag sovit länge, ätit hamburgare och choklad/banan-pannkakor, druckit färskpressad apelsinjuice och kaffe, shoppat och strosat i solen och mått så himla bra.
Den skillnaden känns så himla konstig.
When did you make up your mind?
Jag förstår fortfarande ingenting av någonting. Hur kan allt vara som vanligt när ingenting är som det ska?
Utbränd vid 20 års ålder.
Alltså såhär ligger det till. Jag är så himla trött och i behov är ledighet och vila. runt 45 timmars arbetsveckor och 900 covers om dagen gör mig galen. Vill ha semester men måste uthärda en månad till sen blir det tio dagar ledigt. Det kommer bli så underbart på flera olika vis.
Känner mig dock otroligt löjlig som är såhär trött i hela kroppen efter endast ett och ett halvt års arbete. Hur fan kommer det kännas när jag är 65? Får se till att skaffa mig ett jobb där man får sitta ner och inte behöver bära saker och springa fram och tillbaka. Eccoskorna till trots, fan vad trött man blir i kroppen av ett tolvtimmarspass.
Jag ni hör ju själva. Jag låter som en tant redan. Minus svordomarna.
Två andra grejer. Jag kan inte prata eller skriva på svenska längre. Hatar det. Och Bräl är sjuk och låter som Darth Vader. Är ganska roligt men väldigt tråkigt också.
Känner mig dock otroligt löjlig som är såhär trött i hela kroppen efter endast ett och ett halvt års arbete. Hur fan kommer det kännas när jag är 65? Får se till att skaffa mig ett jobb där man får sitta ner och inte behöver bära saker och springa fram och tillbaka. Eccoskorna till trots, fan vad trött man blir i kroppen av ett tolvtimmarspass.
Jag ni hör ju själva. Jag låter som en tant redan. Minus svordomarna.
Två andra grejer. Jag kan inte prata eller skriva på svenska längre. Hatar det. Och Bräl är sjuk och låter som Darth Vader. Är ganska roligt men väldigt tråkigt också.
The cave.
Just nu känner jag såhär nästan hela tiden: hihihihihihihihihihihihihihihi.
När jag inte känner så känner jag såhär: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarghhhhhhhhh.
Det är liksom lite upp och ner just nu.
När jag inte känner så känner jag såhär: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarghhhhhhhhh.
Det är liksom lite upp och ner just nu.
Repetition.
Vad fint det känns att ni är några stycken som tittar in här varje dag även fast jag skriver typ ett inlägg i månaden.
Jag mår bra, har det bra och allt känns bra. Jag har saknat Sverige rätt mycket de senaste dagarna. Saknar människorna, tystnaden och all natur. Jag låter som en tant. Men ja, saknar att bara sitta tyst liksom. Det är inte tyst någonstans här. Men här är bra på så många andra sätt.
Tate är fortfarande hemskt bra. I Söndags hade vi nyårsfest med tema twilight, vi fick cocktails och buffé och hade kypare som serverade cupcakes till efterrätt. Sen var det dansgolv och alla våra högsta, väldigt respekterade chefer hade tröjor som det stog "Team Jacob" på, och så röjde de på dansgolvet. Var en hemskt rolig syn. Beskriver arbetsklimatet rätt bra ändå. Det ska vara roligt.
En annan bra sak är alla fina människor som finns här, som på bara några månader har lärt sig att på direkten känna på sig om jag är ledsen och alltid, alltid frågar vad det är som är fel. Värt så himla mycket.
Jag mår bra, har det bra och allt känns bra. Jag har saknat Sverige rätt mycket de senaste dagarna. Saknar människorna, tystnaden och all natur. Jag låter som en tant. Men ja, saknar att bara sitta tyst liksom. Det är inte tyst någonstans här. Men här är bra på så många andra sätt.
Tate är fortfarande hemskt bra. I Söndags hade vi nyårsfest med tema twilight, vi fick cocktails och buffé och hade kypare som serverade cupcakes till efterrätt. Sen var det dansgolv och alla våra högsta, väldigt respekterade chefer hade tröjor som det stog "Team Jacob" på, och så röjde de på dansgolvet. Var en hemskt rolig syn. Beskriver arbetsklimatet rätt bra ändå. Det ska vara roligt.
En annan bra sak är alla fina människor som finns här, som på bara några månader har lärt sig att på direkten känna på sig om jag är ledsen och alltid, alltid frågar vad det är som är fel. Värt så himla mycket.
Åh snälla kom närmre
Jag dansade bredvid dig.
Den här låten måste ju vara en av de bästa svenska poplåtarna. Texten är ju sinnessjukt begåvad.
Vi dansade i samma takt.
Ville gå hem vid fyra men jag stannade till sju utan att våga säga mer än hej.
Du är rätt ung, jag är äldre än du men du röker så jag skulle säga att vi är plus minus noll.
Den här låten måste ju vara en av de bästa svenska poplåtarna. Texten är ju sinnessjukt begåvad.
Vi dansade i samma takt.
Likadana hjärnor som redan tänkt på allt.
Så mycket som ska ut.
Alltså jag vet inte vart jag ska börja. Känner så mycket just nu. Från klockan 23.00 den 23e till klockan 20.30 den 26e befann jag mig i Sverige. Så oerhört kort men samtidigt så himla nödvändigt och bra. Hann hända extremt mycket inom mig. Hann träffa hela släkten och de flesta av mina finaste människor. Hann ha djupa samtal om viktiga saker. Hann äta julmat, få paket, åka bil och sjunga julsånger. Hann ha snökrig. Hann krama sönder mina syskon. Hann bli full och dansa på vad som i stunden verkade vara världens bästa dansgolv. Hann skråla högt till Robyns bästa låtar och hann dansa världens bästa bugg till Oskar Linnros. Hann se Falun, hann gråta, hann skratta, hann få hjärtsorg över hur fint Sverige är och hur dumt det är att jag bor i London. Hann känna mig som 13,14,15,16,17,18 och 19 år igen.
Grinade sönder när jag åkte till Arlanda. Men vad bra det var att jag kom hem. Och idag var jag ledsen först, men sen kom jag ihåg varför jag är här. Och då verkade allt falla på plats igen. Fast det är fortfarande lite kaos i mig.
Grinade sönder när jag åkte till Arlanda. Men vad bra det var att jag kom hem. Och idag var jag ledsen först, men sen kom jag ihåg varför jag är här. Och då verkade allt falla på plats igen. Fast det är fortfarande lite kaos i mig.
Kom tillbaka snälla snälla.
Hej fina!
Samtidigt bär jag på en stor svart sorg, ett stort svart hål inom mig. Jag saknar honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu undrar jag hur jag tar mig upp på morgnarna. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få prata med honom en gång till, krama honom en gång till, skämta med honom en gång till. Igår pratade min vän från Tate om sin bästa killkompis och hur mycket hon saknade honom för de inte hade setts på några månader. Jag tänkte att jag vet vad hon menar. Det är bara det att jag inte kommer få träffa min bästa killkompis ens när jag kommer hem över jul. Jag kommer aldrig mer få träffa och prata med honom, röra honom. Han kommer aldrig mer fråga mig hur jag mår eller nyfiket fråga ut mig om mitt liv.
Jag kommer aldrig mer få roliga episoder berättade. Jag kommer aldrig mer få musiktips eller filmtips eller en attackkram. Aldrig mer blåsa såpbubblor inomhus på fest eller sitta och prata en hel kväll bara med varann trots att alla andra är där också. Aldrig mer få höra "Emma kom och sitt här". Det fanns ingen som kunde få en att känna mig så speciell som han gjorde. Aldrig mer få låna hans skjorta för att jag fryser. Aldrig mer få låna hans hatt. Aldrig gifta mig med honom vid 43. Aldrig mer. Aldrig mer någonting.
Per ville inte ha några tårar och jag kan inte gråta mer. Jag vet inte om det tjänar någonting till att älta sorgen. Men vad fan är det meningen att man ska göra? Vart är det meningen att man ska ta vägen när det känns som att man ska sprängas av sorg? Vad gör man då? Jag bara undrar.
Det är så mycket jag vill säga och berätta och skrika ut och gråta ut och skratta ut. Jag är så lycklig och vill bara berätta för er hur mycket jag trivs och är glad och tacksam och upptäcker och utforskar och älskar och hur bra jag mår när jag mår bra.
Samtidigt bär jag på en stor svart sorg, ett stort svart hål inom mig. Jag saknar honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu undrar jag hur jag tar mig upp på morgnarna. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få prata med honom en gång till, krama honom en gång till, skämta med honom en gång till. Igår pratade min vän från Tate om sin bästa killkompis och hur mycket hon saknade honom för de inte hade setts på några månader. Jag tänkte att jag vet vad hon menar. Det är bara det att jag inte kommer få träffa min bästa killkompis ens när jag kommer hem över jul. Jag kommer aldrig mer få träffa och prata med honom, röra honom. Han kommer aldrig mer fråga mig hur jag mår eller nyfiket fråga ut mig om mitt liv.
Jag kommer aldrig mer få roliga episoder berättade. Jag kommer aldrig mer få musiktips eller filmtips eller en attackkram. Aldrig mer blåsa såpbubblor inomhus på fest eller sitta och prata en hel kväll bara med varann trots att alla andra är där också. Aldrig mer få höra "Emma kom och sitt här". Det fanns ingen som kunde få en att känna mig så speciell som han gjorde. Aldrig mer få låna hans skjorta för att jag fryser. Aldrig mer få låna hans hatt. Aldrig gifta mig med honom vid 43. Aldrig mer. Aldrig mer någonting.
Per ville inte ha några tårar och jag kan inte gråta mer. Jag vet inte om det tjänar någonting till att älta sorgen. Men vad fan är det meningen att man ska göra? Vart är det meningen att man ska ta vägen när det känns som att man ska sprängas av sorg? Vad gör man då? Jag bara undrar.
London you are my friend.
Hej kära bloggläsare. Förbered er på ett långt och högst informativt inlägg. Jag behöver skriva av mig.
Jag lever och frodas men är gräsligt trött just nu. Det har gått i ett sedan jag vet inte när. Jag hinner inte stanna upp och andas eller äta nåt annat än en chipspåse och coca cola. Vi är extremt reducerad styrka på jobbet vilket innebär 6-dagars arbetsveckor och vi får springa våra arslen off. Om det inte vore för att jag trivdes så extremt bra på Tate skulle jag nog lägga mig ner och gråta av 45+ timmars veckorna. Men som sagt så älskar jag ju att vara på Tate. Så jag biter ihop trots att jag är slut. Somnar så fort jag kommer hem och lägger huvudet på kudden. Vaknar sedan för att gå till jobbet igen.
Känner hur jag inte lever ett sunt liv just nu. Sover för lite, äter dålig mat, hoppar över mat och äter godis, dricker alkohol, jobbar och stressar, oroar mig över boende, städar för lite och är sjuk. Skulle kunna vara total misär. Men London gör det värt det.
I Söndags var det ett event på Tate som var så sjukt jävla coolt att jobba på. Efterfesten för en ny Disney-producerad film: Tron. Glee-casten var där och jag höll på att tappa fatet med kanapeer när jag såg dem. Stjärnglans. Daft Punk hade gjort soundtracket så de var där också. McFly, Jeff Bridges och massa fler kändisar som jag inte har nån koll på. Turbine Hall var så omgjort att jag inte kände igen mig. Otroligt häftig lokal att ha fest i. Var rätt svårt att servera kanapeer på ett smockat dansgolv vill jag lova. Tänk er att gå runt med en bricka och försöka vara professionell på dansgolvet på Etage. Går ju inte. Men grymt roligt var det. Sen fick vi åka taxi hem till dörren, tack snälla Tate för att ni ser efter era medarbetare så himla mycket.
Idag gick jag upp i ottan för att vara på möte hela dagen på Tate Britain. När jag varit där i en timme ringer min manager och säger att de behöver mig. Det var bara att åka tillbaka genom hela stan. Mycket jobb just nu som sagt. Jobbjobbjobb. Men jag har det så bra så bra.
Jag lever och frodas men är gräsligt trött just nu. Det har gått i ett sedan jag vet inte när. Jag hinner inte stanna upp och andas eller äta nåt annat än en chipspåse och coca cola. Vi är extremt reducerad styrka på jobbet vilket innebär 6-dagars arbetsveckor och vi får springa våra arslen off. Om det inte vore för att jag trivdes så extremt bra på Tate skulle jag nog lägga mig ner och gråta av 45+ timmars veckorna. Men som sagt så älskar jag ju att vara på Tate. Så jag biter ihop trots att jag är slut. Somnar så fort jag kommer hem och lägger huvudet på kudden. Vaknar sedan för att gå till jobbet igen.
Känner hur jag inte lever ett sunt liv just nu. Sover för lite, äter dålig mat, hoppar över mat och äter godis, dricker alkohol, jobbar och stressar, oroar mig över boende, städar för lite och är sjuk. Skulle kunna vara total misär. Men London gör det värt det.
I Söndags var det ett event på Tate som var så sjukt jävla coolt att jobba på. Efterfesten för en ny Disney-producerad film: Tron. Glee-casten var där och jag höll på att tappa fatet med kanapeer när jag såg dem. Stjärnglans. Daft Punk hade gjort soundtracket så de var där också. McFly, Jeff Bridges och massa fler kändisar som jag inte har nån koll på. Turbine Hall var så omgjort att jag inte kände igen mig. Otroligt häftig lokal att ha fest i. Var rätt svårt att servera kanapeer på ett smockat dansgolv vill jag lova. Tänk er att gå runt med en bricka och försöka vara professionell på dansgolvet på Etage. Går ju inte. Men grymt roligt var det. Sen fick vi åka taxi hem till dörren, tack snälla Tate för att ni ser efter era medarbetare så himla mycket.
Idag gick jag upp i ottan för att vara på möte hela dagen på Tate Britain. När jag varit där i en timme ringer min manager och säger att de behöver mig. Det var bara att åka tillbaka genom hela stan. Mycket jobb just nu som sagt. Jobbjobbjobb. Men jag har det så bra så bra.
Puss
Jag kanske borde vara lycklig nu.
Allt bara rullar på och jag hinner inte stanna upp och tänka efter eller ta tag i saker eller blogga. Det är skönt på ett sätt för att allt går så bra. Allt går verkligen jättebra och allt känns jättebra, förutom att vårt nya tvättmedel gör att allt kliar lite. Det går nästan lite för enkelt och bra just nu. Snart kommer det vara Januari och jag kommer inte ha någonstans att bo. Därför borde jag ta ta i mig själv snart. Men det är så skönt att bara flyta med och för en gångs skull bara njuta av nuet (vilket förövrigt är det värsta uttrycket jag vet).
Imorn börjar paketkalendern som jag och Becca ordnar till varann. Mitt första paket hänger redan ovanför min säng och jag är så otroligt nyfiken på vad det kan vara i det!!!
Nu ska jag sova, imorgon är det jobb igen. På Torsdag är det privat visning på museét och jag jobbar 14 timmar. På torsdag kommer även min bror på besök vilket ska bli så jävla underbart. På söndag åker han hem och jag jobbar 14 timmar igen för det är filmpremiär för en ny disneyfilm på Tate. Det kommer bli grymt. Mingel i The Turbine Hall. Hoppas på många kändisar.
Imorn börjar paketkalendern som jag och Becca ordnar till varann. Mitt första paket hänger redan ovanför min säng och jag är så otroligt nyfiken på vad det kan vara i det!!!
Nu ska jag sova, imorgon är det jobb igen. På Torsdag är det privat visning på museét och jag jobbar 14 timmar. På torsdag kommer även min bror på besök vilket ska bli så jävla underbart. På söndag åker han hem och jag jobbar 14 timmar igen för det är filmpremiär för en ny disneyfilm på Tate. Det kommer bli grymt. Mingel i The Turbine Hall. Hoppas på många kändisar.
Om att ta steget.
När mina föräldrar var här och hälsade på frågade pappa mig om inte jag tyckte att det här livet är bättre än när jag bodde hemma, sov till tolv varje dag och sen satt vid datorn till två på natten.
Jo, kära vänner. Det här livet är mer spännande. Självklart. Jag bor i en ny stad i ett nytt land och har ett helt nytt roligt jobb. Men. Stort men. Jag hade aldrig klarat av att vara här om jag inte hade bott hemma i ett år. Jag behövde ett år av sovmorgonar, mjukisbyor, intensivt tänkande, familjemys, drickande och ångest för att våga åka hit. Jag hade nog inte ens vågat lämna Dalarna annars.
Det var stunder under det året som jag undrade vad fan jag höll på med när alla andra var ute i världen i flera år och jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå. Det fanns inte en dag utan beslutsångest eller annan ångest. Men det var lärorikt, uppvilande, tryggt och välbehövligt. Ångrar inte en sekund att jag inte flydde sekunden efter studenten. Det krävdes det där året för att förstå att det inte är så jävla bråttom med allting. Jag hinner med.
Jag är också glad att jag gjorde det för jag gjorde det för mig. Jag vågade inte ta steget så jag stannade kvar och andades. För min egen skull. Och nu är jag här.
Jo, kära vänner. Det här livet är mer spännande. Självklart. Jag bor i en ny stad i ett nytt land och har ett helt nytt roligt jobb. Men. Stort men. Jag hade aldrig klarat av att vara här om jag inte hade bott hemma i ett år. Jag behövde ett år av sovmorgonar, mjukisbyor, intensivt tänkande, familjemys, drickande och ångest för att våga åka hit. Jag hade nog inte ens vågat lämna Dalarna annars.
Det var stunder under det året som jag undrade vad fan jag höll på med när alla andra var ute i världen i flera år och jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå. Det fanns inte en dag utan beslutsångest eller annan ångest. Men det var lärorikt, uppvilande, tryggt och välbehövligt. Ångrar inte en sekund att jag inte flydde sekunden efter studenten. Det krävdes det där året för att förstå att det inte är så jävla bråttom med allting. Jag hinner med.
Jag är också glad att jag gjorde det för jag gjorde det för mig. Jag vågade inte ta steget så jag stannade kvar och andades. För min egen skull. Och nu är jag här.
Kärleken och saknaden.
Inatt vaknade jag av att min finaste sambo attackkramade mig. Det var var så nedrans trevligt att vakna så. Gudars vad jag älskar henne, det är inte riktigt klokt. Nu vill jag att hon ska komma hem och prata med mig, men hon kommer nog inte komma hem fören jag har somnat. Det är det sämsta med henne, att hon ska ha så dumma arbetstider. Dumma bartender!!!!
En annan jag saknar är Per. Så in i helvetes sjukt mycket att jag nästan behöver kräkas. Livet går sin gilla gång och jag försöker handskas med den fruktansvärda sorgen, men det blir hela tiden svårare och svårare att handskas med saknaden. Jag förstår att jag aldrig mer kommer att få krama, lukta och peta på honom. Jag förstår att jag aldrig mer kommer prata med honom eller få ett roligt sms sent på kvällen. Jag förstår allt, men jag vill inte förstå att det är sant. Hela tiden kommer jag på små saker i vardagen som jag vill berätta för honom, men kommer alltid en hundradels sekund senare på att det inte går. Det kan vara att man ser en uggla eller en katt eller hör en bra låt eller ser en dålig film. Bara vanliga saker som man bara skulle kunna säga till honom och som ingen annan skulle förstå storheten i. Sådana saker som var våra speciella. Så alla de små sakerna läggs på hög inom mig och redan nu är det ett stort, rangligt torn som inte har någonstans att ta vägen. Snart kommer det rasa.
Jag lyssnar på den här. Britta Persson skrev den när hennes vän tog livet av sig. Jag fick den av min bror. Den är bra.
Sjuk och ynklig.
Åh vad det är tråkigt att vara sjuk. Igår började jag må hemskt illa på jobbet och var tvungen att åka hem. Sen spydde jag kanske tio gånger tills det inte fanns någonting kvar i min kropp. Då somnade jag helt utmattad och vaknade med förhoppningen att få gå till jobbet. Men nä, min kropp var fortfarande inte i form och jag hade dessutom fått massvis av röda utslag över hela kroppen. Kliar ihjäl mig. Så jag fick ringa och sjukanmäla mig, jag har tur som har världens snällaste chef. Imorn hoppas jag kunna jobba iallafall, är så ofantligt tråkigt att bara vara hemma och se hur klockan tickar. Sitta vid datorn i tio timmar. Vill hellre jobba, tjäna pengar och träffa roliga människor.
Har kommit fram till att min sjukdom troligtvis kommer från en mycket tveksam köttbit jag och minna stekte, alternativt saknad och sorg som kommer ikapp. Har hört att sorg kan ge fysiska utslag, jag undrar om det stämmer.
Imorgon kommer min kärakära sambo hem igen. Som jag har längtat efter henne!
Har kommit fram till att min sjukdom troligtvis kommer från en mycket tveksam köttbit jag och minna stekte, alternativt saknad och sorg som kommer ikapp. Har hört att sorg kan ge fysiska utslag, jag undrar om det stämmer.
Imorgon kommer min kärakära sambo hem igen. Som jag har längtat efter henne!
Hell.
Idag var jag ledig och tog en sväng till British Museum. Alltså vad ska man säga. De hade hur mycket prylar som helst och man orkade inte ens kolla på hälften. De hade typ inget brittiskt konstigt nog utan mer egyptiskt och romerskt. Visst, det var coolt att se mumier. Men seriöst, är det meningen att man ska bli exalterad över en lerkruka från 1000-talet? Visst den är jättegammal, men det är bara några gubbar målade på. Vi har lerkrukor nu också, och vi har iphones och ipads liksom. DET är väl coolt om nåt. Därför gick jag till applestore efter det.
Blev stannad på gatan av en kille som representerade utsatta barn eller nåt och jag gick såklart med på att donera 10 i månaden till nåt som jag inte vet vad det är. Jag är så himla snäll men ångrar mig redan. Helvete. Är säkert lurad och kommer inte ha några pengar kvar på kortet nu och så kommer de ringa hela tiden och maila och helvete också.
Blev stannad på gatan av en kille som representerade utsatta barn eller nåt och jag gick såklart med på att donera 10 i månaden till nåt som jag inte vet vad det är. Jag är så himla snäll men ångrar mig redan. Helvete. Är säkert lurad och kommer inte ha några pengar kvar på kortet nu och så kommer de ringa hela tiden och maila och helvete också.
Fina föräldrar.
Nu har jag vinkat av mina föräldrar efter en långhelg. Vi har gjort tusen mysiga saker, ätit ute och strosat. Har fått nya, fina, dyra och bra skor att ha på jobbet och massa kramar. Har varit hemskt skönt att ha dem här. Tycker ju om dem jättemycket. När jag vinkade till dem genom bussfönstret kände jag mig lite ledsen. Vill ju kunna krama på dem när jag vill, tycker liksom att de skulle kunna bo i lådan under min säng så jag kan ta fram dem när jag behöver dem. Men det går ju inte. De bor i Sverige och jag bor i England. Men det tar ju bara två timmar med flyget och jag måste vara här och de måste vara här. Det är bara så det är just nu. Och det är rätt bra ändå.
Blir märkbar skillnad nu med inga föräldrar här och ingen Bräl. Hon är ju på höstlov i Sverige den nedrans bruden. Ingen som stänger av min dator när jag somnat framför sex and the city och ingen som pratar med sig själv i sängen bredvid. Bara en enorm lösgodispåse från Sverige. Ska nog överleva.
Blir märkbar skillnad nu med inga föräldrar här och ingen Bräl. Hon är ju på höstlov i Sverige den nedrans bruden. Ingen som stänger av min dator när jag somnat framför sex and the city och ingen som pratar med sig själv i sängen bredvid. Bara en enorm lösgodispåse från Sverige. Ska nog överleva.
