Åh snälla kom närmre
Jag dansade bredvid dig.
Den här låten måste ju vara en av de bästa svenska poplåtarna. Texten är ju sinnessjukt begåvad.
Vi dansade i samma takt.
Ville gå hem vid fyra men jag stannade till sju utan att våga säga mer än hej.
Du är rätt ung, jag är äldre än du men du röker så jag skulle säga att vi är plus minus noll.
Den här låten måste ju vara en av de bästa svenska poplåtarna. Texten är ju sinnessjukt begåvad.
Vi dansade i samma takt.
Likadana hjärnor som redan tänkt på allt.
Så mycket som ska ut.
Alltså jag vet inte vart jag ska börja. Känner så mycket just nu. Från klockan 23.00 den 23e till klockan 20.30 den 26e befann jag mig i Sverige. Så oerhört kort men samtidigt så himla nödvändigt och bra. Hann hända extremt mycket inom mig. Hann träffa hela släkten och de flesta av mina finaste människor. Hann ha djupa samtal om viktiga saker. Hann äta julmat, få paket, åka bil och sjunga julsånger. Hann ha snökrig. Hann krama sönder mina syskon. Hann bli full och dansa på vad som i stunden verkade vara världens bästa dansgolv. Hann skråla högt till Robyns bästa låtar och hann dansa världens bästa bugg till Oskar Linnros. Hann se Falun, hann gråta, hann skratta, hann få hjärtsorg över hur fint Sverige är och hur dumt det är att jag bor i London. Hann känna mig som 13,14,15,16,17,18 och 19 år igen.
Grinade sönder när jag åkte till Arlanda. Men vad bra det var att jag kom hem. Och idag var jag ledsen först, men sen kom jag ihåg varför jag är här. Och då verkade allt falla på plats igen. Fast det är fortfarande lite kaos i mig.
Grinade sönder när jag åkte till Arlanda. Men vad bra det var att jag kom hem. Och idag var jag ledsen först, men sen kom jag ihåg varför jag är här. Och då verkade allt falla på plats igen. Fast det är fortfarande lite kaos i mig.
Kom tillbaka snälla snälla.
Hej fina!
Samtidigt bär jag på en stor svart sorg, ett stort svart hål inom mig. Jag saknar honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu undrar jag hur jag tar mig upp på morgnarna. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få prata med honom en gång till, krama honom en gång till, skämta med honom en gång till. Igår pratade min vän från Tate om sin bästa killkompis och hur mycket hon saknade honom för de inte hade setts på några månader. Jag tänkte att jag vet vad hon menar. Det är bara det att jag inte kommer få träffa min bästa killkompis ens när jag kommer hem över jul. Jag kommer aldrig mer få träffa och prata med honom, röra honom. Han kommer aldrig mer fråga mig hur jag mår eller nyfiket fråga ut mig om mitt liv.
Jag kommer aldrig mer få roliga episoder berättade. Jag kommer aldrig mer få musiktips eller filmtips eller en attackkram. Aldrig mer blåsa såpbubblor inomhus på fest eller sitta och prata en hel kväll bara med varann trots att alla andra är där också. Aldrig mer få höra "Emma kom och sitt här". Det fanns ingen som kunde få en att känna mig så speciell som han gjorde. Aldrig mer få låna hans skjorta för att jag fryser. Aldrig mer få låna hans hatt. Aldrig gifta mig med honom vid 43. Aldrig mer. Aldrig mer någonting.
Per ville inte ha några tårar och jag kan inte gråta mer. Jag vet inte om det tjänar någonting till att älta sorgen. Men vad fan är det meningen att man ska göra? Vart är det meningen att man ska ta vägen när det känns som att man ska sprängas av sorg? Vad gör man då? Jag bara undrar.
Det är så mycket jag vill säga och berätta och skrika ut och gråta ut och skratta ut. Jag är så lycklig och vill bara berätta för er hur mycket jag trivs och är glad och tacksam och upptäcker och utforskar och älskar och hur bra jag mår när jag mår bra.
Samtidigt bär jag på en stor svart sorg, ett stort svart hål inom mig. Jag saknar honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu undrar jag hur jag tar mig upp på morgnarna. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få prata med honom en gång till, krama honom en gång till, skämta med honom en gång till. Igår pratade min vän från Tate om sin bästa killkompis och hur mycket hon saknade honom för de inte hade setts på några månader. Jag tänkte att jag vet vad hon menar. Det är bara det att jag inte kommer få träffa min bästa killkompis ens när jag kommer hem över jul. Jag kommer aldrig mer få träffa och prata med honom, röra honom. Han kommer aldrig mer fråga mig hur jag mår eller nyfiket fråga ut mig om mitt liv.
Jag kommer aldrig mer få roliga episoder berättade. Jag kommer aldrig mer få musiktips eller filmtips eller en attackkram. Aldrig mer blåsa såpbubblor inomhus på fest eller sitta och prata en hel kväll bara med varann trots att alla andra är där också. Aldrig mer få höra "Emma kom och sitt här". Det fanns ingen som kunde få en att känna mig så speciell som han gjorde. Aldrig mer få låna hans skjorta för att jag fryser. Aldrig mer få låna hans hatt. Aldrig gifta mig med honom vid 43. Aldrig mer. Aldrig mer någonting.
Per ville inte ha några tårar och jag kan inte gråta mer. Jag vet inte om det tjänar någonting till att älta sorgen. Men vad fan är det meningen att man ska göra? Vart är det meningen att man ska ta vägen när det känns som att man ska sprängas av sorg? Vad gör man då? Jag bara undrar.
London you are my friend.
Hej kära bloggläsare. Förbered er på ett långt och högst informativt inlägg. Jag behöver skriva av mig.
Jag lever och frodas men är gräsligt trött just nu. Det har gått i ett sedan jag vet inte när. Jag hinner inte stanna upp och andas eller äta nåt annat än en chipspåse och coca cola. Vi är extremt reducerad styrka på jobbet vilket innebär 6-dagars arbetsveckor och vi får springa våra arslen off. Om det inte vore för att jag trivdes så extremt bra på Tate skulle jag nog lägga mig ner och gråta av 45+ timmars veckorna. Men som sagt så älskar jag ju att vara på Tate. Så jag biter ihop trots att jag är slut. Somnar så fort jag kommer hem och lägger huvudet på kudden. Vaknar sedan för att gå till jobbet igen.
Känner hur jag inte lever ett sunt liv just nu. Sover för lite, äter dålig mat, hoppar över mat och äter godis, dricker alkohol, jobbar och stressar, oroar mig över boende, städar för lite och är sjuk. Skulle kunna vara total misär. Men London gör det värt det.
I Söndags var det ett event på Tate som var så sjukt jävla coolt att jobba på. Efterfesten för en ny Disney-producerad film: Tron. Glee-casten var där och jag höll på att tappa fatet med kanapeer när jag såg dem. Stjärnglans. Daft Punk hade gjort soundtracket så de var där också. McFly, Jeff Bridges och massa fler kändisar som jag inte har nån koll på. Turbine Hall var så omgjort att jag inte kände igen mig. Otroligt häftig lokal att ha fest i. Var rätt svårt att servera kanapeer på ett smockat dansgolv vill jag lova. Tänk er att gå runt med en bricka och försöka vara professionell på dansgolvet på Etage. Går ju inte. Men grymt roligt var det. Sen fick vi åka taxi hem till dörren, tack snälla Tate för att ni ser efter era medarbetare så himla mycket.
Idag gick jag upp i ottan för att vara på möte hela dagen på Tate Britain. När jag varit där i en timme ringer min manager och säger att de behöver mig. Det var bara att åka tillbaka genom hela stan. Mycket jobb just nu som sagt. Jobbjobbjobb. Men jag har det så bra så bra.
Jag lever och frodas men är gräsligt trött just nu. Det har gått i ett sedan jag vet inte när. Jag hinner inte stanna upp och andas eller äta nåt annat än en chipspåse och coca cola. Vi är extremt reducerad styrka på jobbet vilket innebär 6-dagars arbetsveckor och vi får springa våra arslen off. Om det inte vore för att jag trivdes så extremt bra på Tate skulle jag nog lägga mig ner och gråta av 45+ timmars veckorna. Men som sagt så älskar jag ju att vara på Tate. Så jag biter ihop trots att jag är slut. Somnar så fort jag kommer hem och lägger huvudet på kudden. Vaknar sedan för att gå till jobbet igen.
Känner hur jag inte lever ett sunt liv just nu. Sover för lite, äter dålig mat, hoppar över mat och äter godis, dricker alkohol, jobbar och stressar, oroar mig över boende, städar för lite och är sjuk. Skulle kunna vara total misär. Men London gör det värt det.
I Söndags var det ett event på Tate som var så sjukt jävla coolt att jobba på. Efterfesten för en ny Disney-producerad film: Tron. Glee-casten var där och jag höll på att tappa fatet med kanapeer när jag såg dem. Stjärnglans. Daft Punk hade gjort soundtracket så de var där också. McFly, Jeff Bridges och massa fler kändisar som jag inte har nån koll på. Turbine Hall var så omgjort att jag inte kände igen mig. Otroligt häftig lokal att ha fest i. Var rätt svårt att servera kanapeer på ett smockat dansgolv vill jag lova. Tänk er att gå runt med en bricka och försöka vara professionell på dansgolvet på Etage. Går ju inte. Men grymt roligt var det. Sen fick vi åka taxi hem till dörren, tack snälla Tate för att ni ser efter era medarbetare så himla mycket.
Idag gick jag upp i ottan för att vara på möte hela dagen på Tate Britain. När jag varit där i en timme ringer min manager och säger att de behöver mig. Det var bara att åka tillbaka genom hela stan. Mycket jobb just nu som sagt. Jobbjobbjobb. Men jag har det så bra så bra.
Puss
