nejnejokej

Det är så mycket jag vill säga och berätta och skrika ut och gråta ut och skratta ut. Jag är så lycklig och vill bara berätta för er hur mycket jag trivs och är glad och tacksam och upptäcker och utforskar och älskar och hur bra jag mår när jag mår bra.

Samtidigt bär jag på en stor svart sorg, ett stort svart hål inom mig. Jag saknar honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu undrar jag hur jag tar mig upp på morgnarna. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få prata med honom en gång till, krama honom en gång till, skämta med honom en gång till. Igår pratade min vän från Tate om sin bästa killkompis och hur mycket hon saknade honom för de inte hade setts på några månader. Jag tänkte att jag vet vad hon menar. Det är bara det att jag inte kommer få träffa min bästa killkompis ens när jag kommer hem över jul. Jag kommer aldrig mer få träffa och prata med honom, röra honom. Han kommer aldrig mer fråga mig hur jag mår eller nyfiket fråga ut mig om mitt liv.

Jag kommer aldrig mer få roliga episoder berättade. Jag kommer aldrig mer få musiktips eller filmtips eller en attackkram. Aldrig mer blåsa såpbubblor inomhus på fest eller sitta och prata en hel kväll bara med varann trots att alla andra är där också. Aldrig mer få höra "Emma kom och sitt här". Det fanns ingen som kunde få en att känna mig så speciell som han gjorde. Aldrig mer få låna hans skjorta för att jag fryser. Aldrig mer få låna hans hatt. Aldrig gifta mig med honom vid 43. Aldrig mer. Aldrig mer någonting.

Per ville inte ha några tårar och jag kan inte gråta mer. Jag vet inte om det tjänar någonting till att älta sorgen. Men vad fan är det meningen att man ska göra? Vart är det meningen att man ska ta vägen när det känns som att man ska sprängas av sorg? Vad gör man då? Jag bara undrar.