Jävla dag.

Ont i huvet, gjorde massa fel på jobbet och orkade inte vara trevlig mot gästerna, känns som att alla hatar mig, känns som att jag inte har nån koll på nånting, känns som att alla tycker att jag är konstig.

Ungefär så är det idag. Imorn åker jag till Sverige fyfan vad skönt det ska bli att komma hem några dagar och träffa alla.

Fortbildning.

Idag: fyra timmars utbildning/kurs/fortbildning. Vi pratade om tate, att skydda varumärket och hur stolta vi bör vara över att jobba på världens ledande museum för modern konst. No shit. Är så jävla stolt så jag nästan spricker. Är så himla glad över att ha hamnat på ett företag som månar om sina anställda och vill deras bästa. Ett företag som informerar de anställda om det som händer, inom konsten och inom företaget. Att få betalt för att lära sig om service, hur man pratar med människor och hur man framställer sig själv är helt sjukt bra och jag kommer ha användning för det hur mycket som helst i framtiden. Får gratis mat och tusen (utan överdrift) andra förmåner.

Gladgladgladglad över vart jag har hamnat.

Ett svepande andetag.

En blandning av samtal med vänner, bloggläsning, bokläsning, musiklyssning och tv-series-tittning har gett mig någon sorts ny nyttig insikt om livet. Att livet är konstant. Allt är samanhängande. Jag planerar för nästa år som om det är en annat del av mitt liv och inte har något med det livet jag lever nu att göra. Men det är samma. Jag har glömt bort det. Det jag gör nu är mitt liv. Det jag vill göra senare kan jag göra nu. Det är samma.

Jävligt skrämmande insikt.


Det är inga problem.

Här kommer lite random bilder från pre- 10 September. När det största problemet var om jag skulle hitta rätt buss. Cappucino, Tate Modern, Tower Bridge, Bräl, Ali Baba (han är bäst, stark som en häst), drinkar och så vidare.


Long time.

Åh, typiskt. Nu var det så länge sen jag bloggade att jag har massa att berätta men orkar inte skriva allt! Kör en kort resumé. I Onsdags var jag och Martina på Notting Hills Arts Club. Var ungefär det roligaste någonsin. Vi beställde in en pitcher med en fruktig drink och dansade bland indiekidsen till alla favvolåtar. Sen skulle vi på fiskmarkad som öppnade klockan fem, så vi var vakna hela natten. Vi hittade inte marknaden. Fail! Men det var mycket mysigt att promenera runt hela staden i flera timmar mitt i natten helt ensamma. London är alltid dött mellan tre och sju. Det är konstigt.

I Torsdags var vi på ettårs-firandet av en liten kamerabutik-/ galleri. Var hemskt trevligt med öppen bar och cupcakes. Vi träffade en Martinas franska vän och hennes gäng, så när galleriet stängde vid tio hängde vi med dem vidare. De bjöd på kanelshots i stora glas och berättade om sina vuxna jobb, kindpussades och pratade upprört på Franska. De tog oss på en rejäl barrunda och jag njöt av livet varenda sekund.

Nu är jag sjuk, halsont och febrig. Önskar jag orkade ta mig ut, tänkte åka på marknad. Hänger på rummet och ser på film och TV, dricker te och är äcklig istället. Men det får  man vara ibland. Partiledardebatten gör mig glad för att de rödgröna knäcker och jag ber tysta böner om att det ska gå bra imorgon. Valvaka!

Fredrik Reinfeldt tror att han är Dalai Lama.


Hard work.

Idag fick jag jobb! På Tate Modern, jag som så gärna ville jobba där! I restaurangen på sjunde våningen ska jag jobba som hostes; hälsa gäster välkomna och svara i telefonen. Lite som en receptionist fast för mat och med fantastisk utsikt. Känns jättebra. Börjar om en vecka så nu har jag en vecka på mig att ta det lugnt och gå på lejonkungen och dricka cocktails. Nu ska jag och Martina äta Stek på en Argentinsk restaurang.

Jag vet precis vem jag skulle vilja berätta allt det här för mest av allt. För han skulle vara genomglad för min skull. Saknar saknar saknar saknar.

Time for heroes.

Någon gång måste man börja försöka ta tag i livet igen. Idag försökte vi så smått att ta oss ur koman med att gå på museum och dricka kaffe. Äta middag och prata minnen. Försöka börja skratta igen. Man måste försöka leva vidare, det är det enda man kan göra. Och prata om allt som är jobbigt.

Nu är vi hemma i lägenheten och bryter lyckokakor med dåliga meddelanden. Fnissar och kollar på gamla bilder. Försöker att minnas hur man gör något annat än stirra ut i luften. Vi har varandra just nu iallafall. Det är det viktigaste.

Men fortfarande. Vill inte inse vad som har hänt, vill inte acceptera.

Update.

Jag sitter på vårt rum, har sökt massa jobb hela kvällen och ätit yoghurt och knäckebröd med avocado. En så kallad stabil middag. Köpte Funeral med Arcade Fire idag på HMV. 7 pund, värt. Har lyssnat igen den två gånger nu. Love it. Har även köpt snortighta svarta byxor så nu ska jag bli rockbrud/poptjej igen har jag tänkt. Eller igen och igen, vet inte om jag någonsin har börjat eller slutat, men nu när jag har de två mest essentiella plaggen för en rockbrud här i London (skinnpaj och svarta tajta braller) kan jag gå all in.

Igår drack vi Cocktails på B@1 vid Liverpool Street Station. Var 241 (alltså två för en för er som inte riktigt hänger med). Beställde först Mai Tai. Var så stark och söt att jag var trött på den och lite salongsberusad efter två sugrörs-sipp. Då hade jag alltså ett fullt glas plus nästan ett fullt glas kvar. Herregud. Efter några Margaritas, en Mojito, några toalettbesök och ett samtal med en Australiensare var det dags att åka hem. Vi gick till McDonalds. Becca insisterade på att spara sin mat tills vi kom hem. När vi kom hem sprutade hon ut massa ketchup och senap på en assiett, käkade i sängen och vi såg på (läs somnade framför) film. SEN BLEV DET MASSA KETCHUP OCH SENAP KVAR OCH INGEN HAR TAGIT BORT DEN SÅ DET STINKER DET SENAP I RUMMET. Fan. Måste ta bort den nu.

Ändrade planer.

Igår var jag på marknad, var sjukt roligt. Fanns allt man kan tänka sig i matväg. Gris, ost, chokladtårtor, frukt och pasta. Och tusen andra saker. Köpte grönsaker, en jävligt god steak-sandwich och nypressad citronlemonad. Göttigt. Sen vandrade jag runt på bankside och drack lite kaffe när telefonen plötsligt ringer. Det är Bräl som fick sluta ungefär sex timmar tidigare än hon skulle. Så vi åkte hem, käkade lite nudlnar (jag) och powernapade (Bräl), drack lite vin med våra flatmates och sen drog vi till Holborn och White Heart. Jude Law var inte där igår heller men det var mycket trevligt ändå. Det är fint här borta!

To market, to market.

Lördagar är en klassisk marknadsdag i London. Därför ska jag dra mig upp ur sängen nu, slänga i mig lite frulle och sen åka till Borough Market vid London Bridge. Ska tydligen mest vara mat där, blir roligt.

I vårt rum har vi varsin hylla. Jag har ett kilo godis, böcker, smink och ett paraply. Becca har hårprodukter, övriga skönhetsprodukter och laktrissprit. Är roligt för det säger mycket om oss. Här om dagen skrattade jag väldigt mycket när vi höll på och fixa med rummet och Becca sa "Okej Emma, ska vi ha alla hårprodukter på samma ställe??". Jag har inga hårprodukter förutom en kam. Var roligt.

Skrivkramp och växtvärk.

Alltså hm. Jag trodde att fingrarna skulle blöda för att jag skulle blogga så mycket här borta, men nej. Finns liksom för första gången i mitt liv tusen saker att göra förutom att sitta vid datorn. Och även om jag har mycket tid på egen hand eftersom Becca jobbar hela dagarna lyckas tiden gå väldigt fort, finns grejer att sysselsätta sig med. Det vore såklart roligare om man hade nån att shoppa med, upptäcka med och gå på museum med, men det känns faktiskt mest bara bra ändå. Det är lärorikt och jag känner mig så väldans duktig när jag hittar själv eller tar mod till mig att fråga någon om vägen. Bara att handla bröd på vårt lokala Tesco känns duktigt, för jag måste prata Engelska med kassören.

Känner helt enkelt att jag växer med varje grej jag gör här borta. Visst, det är läskigt att vara ute i en främmande storstad. Men jag känner mig mer och mer hemma och mer och mer van vid tempot, hur människorna beter sig och hur saker funkar. Så himla värt det. Älskar mig själv för att jag är här, och det var pretty much det som den här flytten handlade om. Har snart varit här en vecka. Herregud.


I övrigt:
Idag var Martina med i Christer i P3, min vän i etern.
Jag somnar varje gång jag och Becca ska se på film!!! Ska kanske göra ett tredje försök att se en film nu, den är inte ens dålig. Jude Law har huvudrollen och allt.
Idag strosade jag på Brick Lane. Har lovat mig själv att inte köpa för mycket som jag redan har. Kom därifrån med en svart och vit-randig skjorta. Har ju inga skjortor. Och inget svart och vitt heller.....
Är helt trött i hela kroppen för att jag går så mycket. Strosar sönder mina fötter, men det är det värt!

Kort men koncis update. Nu ska jag äta och sen sova, är sjukt trött. Puss på er vänner!

I London!

Nu är jag framme i mitt nya hem. Ligger och väntar på att Bräl ska vakna, hon ville sova ut och jag tänkte att jag är inte den som inte vill sova ut liksom. Nu har jag dock varit vaken i typ två timmar. För mig är klockan ett och det är dags att gå upp!!!

Iallafall. Åkte igår. Grät när jag sa hejdå till mamma och pappa. Grät i säkerhetskontrollen, blev lugnad av en grymt trevlig tjej som sa hur roligt det skulle bli för mig. Glömde mitt pass i säkerhetkontrollen, fick gå tillbaka. Grät i telefonen när jag pratade med Lisa. Gick ombord på planet, fick sitta en timme innan det startade på grund av nåt fel med bränsletanken. Tänkte att jag kan leva med lite träsmak i baken, bara vi inte störtar.

Kom iallafall fram till Heathrow, livrädd. Tog rygg på de andra från Arlanda och hittade till och med min väska. Lyckades också på nåt jävla vis köpa mig ett oystercard och sätta mig på tunnelbanan för att möta upp Bruden med stort B. Tog aslång tid och inga rulltrappor bitvis gjorde att jag fick släpa min 42 kilo tunga väska i långsamt tempo medan resten av London skyndade förbi.

Skulle passera ut genom grindarna och blev utskälld av en totalt jävla otrevlig vakt. London jag hatar dig tänkte jag. Sen mötte jag Becca. Tårarna sprutade från mig av glädje och lättnad över att äntligen, äntligen ha kommit fram. London du är inte så pjåkig tänkte jag då.


Sista dagen.

Det här skrevs i förrgår men glömde publicera mitt dumhuvve.

Det är sista dagen hemma nu. Försöker att bara tänka på hur roligt det ska bli att åka bort lite, men är egentligen lite ledsen också. Har aldrig varit borta så länge som jag ska vara borta nu. Inte ens hälften av det jag vill ha med mig kommer få plats i väskan. Är fundersam och förväntansfull och rädd på samma gång.

Men jag fick världens finaste present igår av mina vänner. Vi delade en prinsessstubbe och jag fick öppna paket. Massa småsaker som representerade var och en av brudarna. Sex&TheCity2, skor, tygpåse, sykit, örhängen, chips, nagellack och massa annat fint. Varsin skiva med massa bra musik också. Och ett jättefint rim.

Dessutom: världens bästa Londonguide från Martina. Ska göra allt som står där.

Älskardom.

20 år.

Nu är jag 20 år gammal. Känns sjukt faktiskt. Jag tycker fortfarande att läsk i 33 cl glasflaskor är det bästa som finns. Jag har ett humör som en 14-åring med för mycket hormoner, eller en sjuåring som inte får glass i affären. Jag gör dumma saker utan att tänka på konsekvenserna. Jag behöver hjälp för att kunna besluta saker. Jag är livrädd för världen utanför mitt sovrum. Ibland lyssnar jag på Spice Girls och Backstreet Boys.

Känner mig inte en dag över 12 alltså.


I Love Love Antell.

Har kommit in i en florence period. Ska aldrig ta av min stockholm södra t-shirt. Hur kan man inte älska någon som säger "Vill man leva i ett sagoland med prinsar och prinsessor ska man väl får göra det, men då ska man fan ha ett kungahus som har råd att betala sitt eget jävla bröllop.".

Och ibland när man pratar med honom och säger "Asbra spelning förresten" och han svarar med världens leende och "Ja tack själv" och sen springer man ut i vinternatten genomglad med ett tygmärke i handen, då är det bra tider.



Fekke i Linghed.

Igår var det fest i Linghed. Massa folk, gamla OCH unga hade samlats för att fira Martinas 20-årsdag två månader för sent. Gratis sprit och mat och trevliga människor. När vi åkte dit sa vi i bilen att vi måste starta ett dansgolv för vi var så danssugna. Men det var så himla trevligt att sitta och hänga att jag inte hade en tanke på dans och plötsligt var klockan fem på morgonen och det var dags att sova. Då hade jag hunnit med att dricka groggar, prata i telefonen med Becca, diggat till mando med Per, kramat sönder Lisa, haft redhotparty i bilen, blivit facerapead och massa mer.

Dagen efter. Lite illamående. Vad-hände-igår-känslan. Minimarshmellows och gårdagens buffé till frukost. Hade kvalitetstid med Martina. Vi låg i varsin solstol och lyssnade på Florence Valentin (jag tänkte på när jag fick prata med Love och var världens lyckliaste) och hade det mysigt. Åkte in till stan med grabbarna och hängde på donken. Kändes konstigt att inte behöva vara den som fyller på ketchupbägarna om det var slut. Finns inget som jag älskar och hatar så mycket på samma gång som grabbiga grabbar.

Foggy days.

Allt går i ett nu. Fixa för resan, ta avsked av en efter en, åka bil, äta middagar, hänga så mycket det går med familjen och vännerna.

Igår var typ: laga middag hos Lisa, dricka vin, dricka drinkar, lyssna på orup, cykla i natten, träffa grabbarna, gå på gamla åh!, tårfyllt farväl av Lisa, dekadens.

Idag kommer typ vara: vakna, se några avsnitt sex and the city, just nu, måla naglarna, åka till Martina, dricka vin, äta, skratta, däcka i Martinas säng.

En vecka kvar i Sverige.

Önskelista.

Hej. Jag måste egentligen sova nu för imorn åker jag till Uppsala och hänger med släkt och äter surströmming (ja, jag tycker om surströmming). Ska bli trevligt. Tänkte bara lite snabbt såhär innan läggdags uppdatera er på vad jag önskar mig på min födelsedag (vilken för övrigt infaller 25 Augusti!!!!) Så, here it goes:

Önskelista i inbördes ordning
  • Leonardo Dicaprio (Helst årgång 1997, men det är inte så himla noga)
  • En systemkamera
  • Pengar
  • Dvd-boxar
  • Fred på jorden

Frågor på det?


Biljett bokad.

Nu har jag bokat biljett till London. En enkelbiljett, ingen återvändo. Såklart hade jag bestlutsångest när jag skulle boka.

"Ska jag ta den billigare men sämre dag och tid? Ska jag ha avbeställningsskydd för 300 spänn extra? TÄNK om jag ångrar mig i sista stund. Jag KOMMER inte ångra mig, men tänk OM. Jag kanske blir sjuk. Då kan det ju vara bra att ha ett skydd, men annars är det ju 300 kronor i sjön. Tänk om Bräl inte kan komma och möta mig när jag kommer, då kanske jag vill ha en annan tid. Fast jag klarar mig ju själv iförsig. Kanske ska åka en annan dag? Eller nej... ÅÅÅÅH MAMMA OCH PAPPA HUR SKA JAG GÖRAAA? SÄG HUR JAG SKA GÖRA!!"

Men nu är det on. Så jävla fint.

Fy fan vad skönt.

Idag jobbade jag mitt sista pass. Det känns lite konsigt, har trots allt har spenderat väldigt många timmat där det senaste halvåret. Men mest säger jag som Oskar Linnros brukar säga: Fyfan vad skönt!

Tidigare inlägg
RSS 2.0