Time for heroes.

Idag har det gått sex månader sedan jag fick veta att min favoritmänniska inte längre fanns. Värsta dagen i mitt liv.

Och idag har jag sovit länge, ätit hamburgare och choklad/banan-pannkakor, druckit färskpressad apelsinjuice och kaffe, shoppat och strosat i solen och mått så himla bra.

Den skillnaden känns så himla konstig.

When did you make up your mind?

Jag förstår fortfarande ingenting av någonting. Hur kan allt vara som vanligt när ingenting är som det ska?

Utbränd vid 20 års ålder.

Alltså såhär ligger det till. Jag är så himla trött och i behov är ledighet och vila. runt 45 timmars arbetsveckor och 900 covers om dagen gör mig galen. Vill ha semester men måste uthärda en månad till sen blir det tio dagar ledigt. Det kommer bli så underbart på flera olika vis.

Känner mig dock otroligt löjlig som är såhär trött i hela kroppen efter endast ett och ett halvt års arbete. Hur fan kommer det kännas när jag är 65? Får se till att skaffa mig ett jobb där man får sitta ner och inte behöver bära saker och springa fram och tillbaka. Eccoskorna till trots, fan vad trött man blir i kroppen av ett tolvtimmarspass.

Jag ni hör ju själva. Jag låter som en tant redan. Minus svordomarna.

Två andra grejer. Jag kan inte prata eller skriva på svenska längre. Hatar det. Och Bräl är sjuk och låter som Darth Vader. Är ganska roligt men väldigt tråkigt också.

The cave.

Just nu känner jag såhär nästan hela tiden: hihihihihihihihihihihihihihihi.

När jag inte känner så känner jag såhär: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarghhhhhhhhh.

Det är liksom lite upp och ner just nu.

Så mycket som ska ut.

Alltså jag vet inte vart jag ska börja. Känner så mycket just nu. Från klockan 23.00 den 23e till klockan 20.30 den 26e befann jag mig i Sverige. Så oerhört kort men samtidigt så himla nödvändigt och bra. Hann hända extremt mycket inom mig. Hann träffa hela släkten och de flesta av mina finaste människor. Hann ha djupa samtal om viktiga saker. Hann äta julmat, få paket, åka bil och sjunga julsånger. Hann ha snökrig. Hann krama sönder mina syskon. Hann bli full och dansa på vad som i stunden verkade vara världens bästa dansgolv. Hann skråla högt till Robyns bästa låtar och hann dansa världens bästa bugg till Oskar Linnros. Hann se Falun, hann gråta, hann skratta, hann få hjärtsorg över hur fint Sverige är och hur dumt det är att jag bor i London. Hann känna mig som 13,14,15,16,17,18 och 19 år igen.

Grinade sönder när jag åkte till Arlanda. Men vad bra det var att jag kom hem. Och idag var jag ledsen först, men sen kom jag ihåg varför jag är här. Och då verkade allt falla på plats igen. Fast det är fortfarande lite kaos i mig.

Kom tillbaka snälla snälla.

Hej fina!
Det är så mycket jag vill säga och berätta och skrika ut och gråta ut och skratta ut. Jag är så lycklig och vill bara berätta för er hur mycket jag trivs och är glad och tacksam och upptäcker och utforskar och älskar och hur bra jag mår när jag mår bra.

Samtidigt bär jag på en stor svart sorg, ett stort svart hål inom mig. Jag saknar honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu undrar jag hur jag tar mig upp på morgnarna. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få prata med honom en gång till, krama honom en gång till, skämta med honom en gång till. Igår pratade min vän från Tate om sin bästa killkompis och hur mycket hon saknade honom för de inte hade setts på några månader. Jag tänkte att jag vet vad hon menar. Det är bara det att jag inte kommer få träffa min bästa killkompis ens när jag kommer hem över jul. Jag kommer aldrig mer få träffa och prata med honom, röra honom. Han kommer aldrig mer fråga mig hur jag mår eller nyfiket fråga ut mig om mitt liv.

Jag kommer aldrig mer få roliga episoder berättade. Jag kommer aldrig mer få musiktips eller filmtips eller en attackkram. Aldrig mer blåsa såpbubblor inomhus på fest eller sitta och prata en hel kväll bara med varann trots att alla andra är där också. Aldrig mer få höra "Emma kom och sitt här". Det fanns ingen som kunde få en att känna mig så speciell som han gjorde. Aldrig mer få låna hans skjorta för att jag fryser. Aldrig mer få låna hans hatt. Aldrig gifta mig med honom vid 43. Aldrig mer. Aldrig mer någonting.

Per ville inte ha några tårar och jag kan inte gråta mer. Jag vet inte om det tjänar någonting till att älta sorgen. Men vad fan är det meningen att man ska göra? Vart är det meningen att man ska ta vägen när det känns som att man ska sprängas av sorg? Vad gör man då? Jag bara undrar.

Om att ta steget.

När mina föräldrar var här och hälsade på frågade pappa mig om inte jag tyckte att det här livet är bättre än när jag bodde hemma, sov till tolv varje dag och sen satt vid datorn till två på natten.

Jo, kära vänner. Det här livet är mer spännande. Självklart. Jag bor i en ny stad i ett nytt land och har ett helt nytt roligt jobb. Men. Stort men. Jag hade aldrig klarat av att vara här om jag inte hade bott hemma i ett år. Jag behövde ett år av sovmorgonar, mjukisbyor, intensivt tänkande, familjemys, drickande och ångest för att våga åka hit. Jag hade nog inte ens vågat lämna Dalarna annars.

Det var stunder under det året som jag undrade vad fan jag höll på med när alla andra var ute i världen i flera år och jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå. Det fanns inte en dag utan beslutsångest eller annan ångest. Men det var lärorikt, uppvilande, tryggt och välbehövligt. Ångrar inte en sekund att jag inte flydde sekunden efter studenten. Det krävdes det där året för att förstå att det inte är så jävla bråttom med allting. Jag hinner med.

Jag är också glad att jag gjorde det för jag gjorde det för mig. Jag vågade inte ta steget så jag stannade kvar och andades. För min egen skull. Och nu är jag här.

Kärleken och saknaden.

Inatt vaknade jag av att min finaste sambo attackkramade mig. Det var var så nedrans trevligt att vakna så. Gudars vad jag älskar henne, det är inte riktigt klokt. Nu vill jag att hon ska komma hem och prata med mig, men hon kommer nog inte komma hem fören jag har somnat. Det är det sämsta med henne, att hon ska ha så dumma arbetstider. Dumma bartender!!!!

En annan jag saknar är Per. Så in i helvetes sjukt mycket att jag nästan behöver kräkas. Livet går sin gilla gång och jag försöker handskas med den fruktansvärda sorgen, men det blir hela tiden svårare och svårare att handskas med saknaden. Jag förstår att jag aldrig mer kommer att få krama, lukta och peta på honom. Jag förstår att jag aldrig mer kommer prata med honom eller få ett roligt sms sent på kvällen. Jag förstår allt, men jag vill inte förstå att det är sant. Hela tiden kommer jag på små saker i vardagen som jag vill berätta för honom, men kommer alltid en hundradels sekund senare på att det inte går. Det kan vara att man ser en uggla eller en katt eller hör en bra låt eller ser en dålig film. Bara vanliga saker som man bara skulle kunna säga till honom och som ingen annan skulle förstå storheten i. Sådana saker som var våra speciella. Så alla de små sakerna läggs på hög inom mig och redan nu är det ett stort, rangligt torn som inte har någonstans att ta vägen. Snart kommer det rasa.


Jag lyssnar på den här. Britta Persson skrev den när hennes vän tog livet av sig. Jag fick den av min bror. Den är bra.

Fina föräldrar.

Nu har jag vinkat av mina föräldrar efter en långhelg. Vi har gjort tusen mysiga saker, ätit ute och strosat. Har fått nya, fina, dyra och bra skor att ha på jobbet och massa kramar. Har varit hemskt skönt att ha dem här. Tycker ju om dem jättemycket. När jag vinkade till dem genom bussfönstret kände jag mig lite ledsen. Vill ju kunna krama på dem när jag vill, tycker liksom att de skulle kunna bo i lådan under min säng så jag kan ta fram dem när jag behöver dem. Men det går ju inte. De bor i Sverige och jag bor i England. Men det tar ju bara två timmar med flyget och jag måste vara här och de måste vara här. Det är bara så det är just nu. Och det är rätt bra ändå.

Blir märkbar skillnad nu med inga föräldrar här och ingen Bräl. Hon är ju på höstlov i Sverige den nedrans bruden. Ingen som stänger av min dator när jag somnat framför sex and the city och ingen som pratar med sig själv i sängen bredvid. Bara en enorm lösgodispåse från Sverige. Ska nog överleva.

Ååh den kärleken.

Idag var det en kille som friade till sin flickvän på restaurangen. De hade fått reservera ett bord trots att man egentligen inte får och jag visste liksom att han skulle fria för det var en anteckning om det i datorn. Jag såg hans nervösa, flackande men bestämda blick och hennes ovetande babblande. Sen fick de champagne och han gick ner på knä och jag stod och stirrade och fick typ gåshud och sen kysstes de och höll varann i handen jättejättelänge. Sen tackade de mig. Ja varsegod liksom. Tack själv. Kärlek är väl rätt fint ändå antar jag.


Imorn kommer min mamma och min pappa. Det ska bli kult.

Här är där man är.

Är hemma i Falun för några dagar. Det är skönt. Tid att andas. Allt är tyst, mörkt, mysigt, lungt, det luktar gott och det är frisk luft ute. Det finns natur utanför dörren och det finns många människor jag älskar. Svensk TV och pappas mat. Det är ju här jag hör hemma egentligen. Det är fint att veta att det här alltid kommer att finnas här. Och det kommer vara likadant och jag kommer vara lika välkommen när det än är. Och det kommer alltid vara sig likt så när på en ny matta i vardagsrummet.

Tomheten.

Och plötsligt verkar ingenting viktigt längre. Plötsligt finns inte människor. Plötsligt finns inte någon som man har trott skulle finnas där jämt. Ett stort jävla hål bara som inte går att fylla igen. Och otaliga underbara minnen. En stor svart sorg och insikter om livets bergochdalbana. Frågor och tårar.

Hej, här ska jag bo.

Fortfarande i London. Har varit på Ikea, varit på pubrunda, shoppat lite, ätit massor och sovit. Det är precis så härligt att dela rum med Becca som man kunde tro. Vi äter nachos i sängen klockan fyra på morgonen, somnar framför filmer, handlar mat och fnissar om vartannat. Imorgon ska jag på trialshift på en klädaffär. Vi håller tummarna men har inte för höga förväntningar. So far har det sett ut lite såhär i London.


Ska se lite film nu tror jag och invänta Bräl. Puss!

RSS 2.0